در سوگ حریم شعر
.
.

.
می‌ بینمت
زیرک و لجوج
در خفا ی شعر
آدمیت را به مسخ میگیری
دزد و گستاخ، پیاله‌ای دروغ در دست
هذیان بنام شعر
خود شیفته
دیگران هیچ، خود محور
"شعر" چون عنکبوت بالا میرود از در و دیوار خانه‌ات
آنکه تو شعر خوانی و خود خوانی
آنکه میکشت حریم شعر


ادوا لا، سوئد ۵ مارس ۲۰۱۶

 

Jag lade huvudet på mormors knä

Där vi "barn" brukade få ro

Hon smekte, varsamt, mitt hår

”Livet är mycket bättre än många tror”

Jag var tyst

Hon började alltid med slutet

”Vi skall inte låta ondskan skrämma iväg det goda!”

Jag kände hennes hand som nu stod stilla

”Se skönheten! Det beundrarvärda!”

Hennes röst var mycket lågt

Men mormor! Höjde jag rösten

Vår stad har djupa sår.

Vår stad är tyst som döden.

Folk är stumma av rädsla.

Ingen vågar visa sig ute.

Inte ens gräset får växa!

Träd som reser sig huggas ner.

Gatlyktorna byter färg hela tiden

Det känns som gamar cirkulerar över staden

Solen skiner rött

Vi måsta lämna här!

Lämna parken som barnen lekt i

Glasskiosken, ballongerna och skratten

och alla vi känner

 

Vi ska iväg

Flykt

”Men jorden och himlen är det samma”

Viskade hon mycket tystare

”Ingen kan ta ifrån oss stjärnorna och morgonen!”

Hon smekte inte mitt hår längre

Luften fylldes av en tung tystnad

Vad tyst! Sade jag

Och mormors hand kändes kall

…

Var är de andra?

…

Mormor?

Mormor!

…

 

 

Kiomars

24 okt 2014

 

Mormors farväl

 

Jag lade huvudet på mormors knä

Där vi "barn" brukade få ro

Hon smekte, varsamt, mitt hår

”Livet är mycket bättre än många tror”

Jag var tyst

Hon började alltid med slutet

”Vi skall inte låta ondskan skrämma iväg det goda!”

Jag kände hennes hand som nu stod stilla

”Se skönheten! Det beundrarvärda!”

Hennes röst var mycket lågt

Men mormor! Höjde jag rösten

Vår stad har djupa sår.

Vår stad är tyst som döden.

Folk är stumma av rädsla.

Ingen vågar visa sig ute.

Inte ens gräset får växa!

Träd som reser sig huggas ner.

Gatlyktorna byter färg hela tiden

Det känns som gamar cirkulerar över staden

Solen skiner rött

Vi måsta lämna här!

Lämna parken som barnen lekt i

Glasskiosken, ballongerna och skratten

och alla vi känner

 

Vi ska iväg

Flykt

”Men jorden och himlen är det samma”

Viskade hon mycket tystare

”Ingen kan ta ifrån oss stjärnorna och morgonen!”

Hon smekte inte mitt hår längre

Luften fylldes av en tung tystnad

Vad tyst! Sade jag

Och mormors hand kändes kall

…

Var är de andra?

…

Mormor?

Mormor!

…

 

 

Kiomars

24 okt 2014

 

بدرود!

بدرود!
گذشت آن حدیثی که زندگی‌ بود؟
شاید آغازی دیگر

کیست نشسته منتظر در پس این دیوار یا که در ختم آن کوره راه؟
شاید هیچ کس ؟
شایدم عشق؟
شاید آن دستی‌ که نرم بود و لطیف
دشنه‌ای داشت زهراگین
که هیچ طبیبی را نبود پاد زهرش
یا که تنها دستی‌ بود تنها؟
زمان می‌گذرد
باید هرچه زودتر عشق شد!

Oxevik 17 aug-12

جنگ

جنگ در غزه
جنگ در عراق
جنگ در لیبی‌

جنگ افغانها
جنگ دولت‌ها
جنگ ملتها
جنگ تو با من جنگ من با تو
جنگ، جنگ، جنگ
پیروز کیست؟
آن مادر فرزند مرده؟
آن کودک مرده؟
یا پدری که ضجه ا‌ش هر دلی‌ را میخرا شّد؟
آن که بیشتر خون ریزد؟
یا آن که با خدا نسبتی دارد؟
کجاست آن پیروزی؟
و سئوال آخر...
آیا میدانی من ترا ستیزی نیست؟
اکسویک ۱۰ آگوست ۲۰۱۴

تکرار یک سوال

من ماندم و تکرار یک سوال
آیا انتخابی هست هنوز؟
یا باز یکی‌ قرعه از میان انبوه؟

بیهوده درین خشکزار دنبال چه میگردیم؟
نه گلی‌، نه حتا ساقه ای
کندو‌ها را دیگر زنبورها ی عسل نمی‌سازند
و آن دست فروش دیگر طبقش خالیست
اما داد میزند هنوز:
ای‌ حراجش کردیم!
بشتابید!
دل بدم! دل ...

سوئد، اکسویک، یک "شب"!

برگردیم

بیا از اینجا برگردیم
بدانجا که همه چیز اغازشد
انجا که هر چه میدیدیم حقیقت داشت
دستها نیز لطافتی امن
دورخیزی دیگر
شاید اینبار  دستم پر شود از دستت

Oxevik 23 juni-14