Kurder i Iran

Iranska kurder är en population på ca 12-13 miljoner och lever i provinserna Kurdistan, Kermanshah, Ilam och delvis i västra Azerbajdzjan.. Dessa områden är bland de fattigaste i Iran. De ligger långt efter Tehran, Tabriz, Arak och Ghazvin. De flesta arbetare livnär sig på tillfälliga anställningar, säsongsarbete och sällan med industriarbeten.
De få cementfabriker, textilfabriker, stenindustri, kvarn, mejeri och konservindustri har mycket begränsad kapacitet och kan inte ge sysselsättning för och ge hopp till alla de som behöver arbete. Kurdistan har den högsta andelen arbetslösa i hela Iran, ca 20% av befolkningen i arbetsför ålder saknar arbete.
I det iranska Kurdistan saknas arbetslöshetsförsäkring, socialförsäkring eller rättigheter i samband med anställningar. Arbetarna har anpassat sig till plusliga uppsägningar, tillfälliga anställningar och daglöner. Arbetarna i Kurdistan har vant sig vid att pendla till andra städer, som ibland ligger mycket långtifrån deras hem, för att skaffa sig säsongsarbete. Många av de arbetar inom byggyrken och med slitsamma och mycket tunga arbetsuppgifter. Bland dessa byggarbetare finns det även personer med högskoleutbildning. Dessa arbetare bor med sina familjer endast under vintersäsongen. De arbetare som protesterar stämplas som den islamiska revolutionens fiende och kan förföljas, dömas till fängelse och t o m avrättas. Det är allmänt känt att domstolarna dömer kurderna mycket hårdare.
Behov av pengar och arbetsbristen har skapat förutsättningar för speciella yrken som inte borde existera, t ex att sälja olika sorters ransoneringskuponger (ett arv efter kriget mellan Iran och Irak), diverse småskalig handel över gränsen, handel med begagnade kläder som kommer till området via Östeuropa, mm... Många familjer överlever på den typen av arbeten.
Det finns också de som lever på att vara bärare eller handlare av smuggelgods över gränsen mellan Iran och Irak. Bärarna arbetar antingen för sig och sin familjs räkning eller för andra smugglare.Cigaretter, sprit, tyg, porslin och kristaller, CD-filmer (som är förbjudna i Iran) ingår i varulistan. Bland bärarna återfinns både unga, så små som 8 åringar, och gamla. Att vara bärare är inte bara att ha ett arbete som är slitsamt för kroppen utan dessutom livsfarligt därför att gränspolisen jagar och ibland skjuter ihjäl bärarna. Fattigdomen gör att bärarna är tvungna att ta risken ändå.
Att staten inte investerar i området är ett medvetet val. Så fort man närmar sig det kurdiska området blir vägarna smala och undermåliga. Det finns inte en enda bra flygplats med internationella mått i hela iranska Kurdistan (jämför med Sverige som har en befolkning som är ca 3 miljoner färre än befolkningen i detta område). De planerade vägprojekten, lantbruket och utbildningsväsendet har glömts bort. Det saknas industri som kan stimulera produktion och försäljning av äpplen, vindruvor, valnötter, granatäpplen, som är både av god kvalitet och kvantitet. Det finns mycket olja i området. Det finns goda förutsättningar för boskapsskötsel. Det finns övriga naturresurser, mm... men kurderna är fattiga!!!
Att det iranska staten hindrar utvecklingen i Kurdistan beror på politiska syften!