tisdag 4 november 2014


 

Jag lade huvudet på mormors knä

Där vi "barn" brukade få ro

Hon smekte, varsamt, mitt hår

”Livet är mycket bättre än många tror”

Jag var tyst

Hon började alltid med slutet

”Vi skall inte låta ondskan skrämma iväg det goda!”

Jag kände hennes hand som nu stod stilla

”Se skönheten! Det beundrarvärda!”

Hennes röst var mycket lågt

Men mormor! Höjde jag rösten

Vår stad har djupa sår.

Vår stad är tyst som döden.

Folk är stumma av rädsla.

Ingen vågar visa sig ute.

Inte ens gräset får växa!

Träd som reser sig huggas ner.

Gatlyktorna byter färg hela tiden

Det känns som gamar cirkulerar över staden

Solen skiner rött

Vi måsta lämna här!

Lämna parken som barnen lekt i

Glasskiosken, ballongerna och skratten
och alla vi känner
 

Vi ska iväg

Flykt

”Men jorden och himlen är det samma”

Viskade hon mycket tystare

”Ingen kan ta ifrån oss stjärnorna och morgonen!”

Hon smekte inte mitt hår längre

Luften fylldes av en tung tystnad

Vad tyst! Sade jag

Och mormors hand kändes kall


Var är de andra?


Mormor?

Mormor!


 

 

Kiomars

24 okt 2014

 

Mormors farväl


 

Jag lade huvudet på mormors knä

Där vi "barn" brukade få ro

Hon smekte, varsamt, mitt hår

”Livet är mycket bättre än många tror”

Jag var tyst

Hon började alltid med slutet

”Vi skall inte låta ondskan skrämma iväg det goda!”

Jag kände hennes hand som nu stod stilla

”Se skönheten! Det beundrarvärda!”

Hennes röst var mycket lågt

Men mormor! Höjde jag rösten

Vår stad har djupa sår.

Vår stad är tyst som döden.

Folk är stumma av rädsla.

Ingen vågar visa sig ute.

Inte ens gräset får växa!

Träd som reser sig huggas ner.

Gatlyktorna byter färg hela tiden

Det känns som gamar cirkulerar över staden

Solen skiner rött

Vi måsta lämna här!

Lämna parken som barnen lekt i

Glasskiosken, ballongerna och skratten
och alla vi känner
 

Vi ska iväg

Flykt

”Men jorden och himlen är det samma”

Viskade hon mycket tystare

”Ingen kan ta ifrån oss stjärnorna och morgonen!”

Hon smekte inte mitt hår längre

Luften fylldes av en tung tystnad

Vad tyst! Sade jag

Och mormors hand kändes kall


Var är de andra?


Mormor?

Mormor!


 

 

Kiomars

24 okt 2014

 

söndag 17 augusti 2014

بدرود!

بدرود!
گذشت آن حدیثی که زندگی‌ بود؟
شاید آغازی دیگر
کیست نشسته منتظر در پس این دیوار یا که در ختم آن کوره راه؟
شاید هیچ کس ؟
شایدم عشق؟
شاید آن دستی‌ که نرم بود و لطیف
دشنه‌ای داشت زهراگین
که هیچ طبیبی را نبود پاد زهرش
یا که تنها دستی‌ بود تنها؟
زمان می‌گذرد
باید هرچه زودتر عشق شد!

Oxevik 17 aug-12

söndag 10 augusti 2014

جنگ

جنگ در غزه
جنگ در عراق
جنگ در لیبی‌
جنگ افغانها
جنگ دولت‌ها
جنگ ملتها
جنگ تو با من جنگ من با تو
جنگ، جنگ، جنگ
پیروز کیست؟
آن مادر فرزند مرده؟
آن کودک مرده؟
یا پدری که ضجه ا‌ش هر دلی‌ را میخرا شّد؟
آن که بیشتر خون ریزد؟
یا آن که با خدا نسبتی دارد؟
کجاست آن پیروزی؟
و سئوال آخر...
آیا میدانی من ترا ستیزی نیست؟
اکسویک ۱۰ آگوست ۲۰۱۴

onsdag 23 juli 2014

تکرار یک سوال

من ماندم و تکرار یک سوال
آیا انتخابی هست هنوز؟
یا باز یکی‌ قرعه از میان انبوه؟
بیهوده درین خشکزار دنبال چه میگردیم؟
نه گلی‌، نه حتا ساقه ای
کندو‌ها را دیگر زنبورها ی عسل نمی‌سازند
و آن دست فروش دیگر طبقش خالیست
اما داد میزند هنوز:
ای‌ حراجش کردیم!
بشتابید!
دل بدم! دل ...

سوئد، اکسویک، یک "شب"!

måndag 23 juni 2014

برگردیم

بیا از اینجا برگردیم
بدانجا که همه چیز اغازشد
انجا که هر چه میدیدیم حقیقت داشت
دستها نیز لطافتی امن
دورخیزی دیگر
شاید اینبار  دستم پر شود از دستت

Oxevik 23 juni-14

tisdag 27 maj 2014

دور یار

دور یار

همدمی دارم شکر شکن
دور است اما درون قلب من
نه تکبر دارد و نه خود شیفتگی
گردش مریدهاست در هر انجمن


تقدیم به استاد سخنم
اکسویک ۲۵ ماه مه‌ ۲۰۱۴

fredag 18 april 2014

دستم بگیرOxevik 18/4-14

آبشاری با تو میخروشد اینجا
منهم دلمشغول
نه دردی در جسم نه غمی در دل‌
نه حتا سرمای دلتنگی‌
دوری یا غربت
سفره بزم روزگار رنگین‌تر است اینک
دستم بگیر و بر سر این خوان نشین
میهمان من و این چرخ

torsdag 6 februari 2014

هم میهن

فرسوده زنی‌

پوست و استخوان

دو فرزند، هردو خردسال

هر یک از جنسی‌

مردی له‌ شده و شرمسار

دستش تهی

بیکار

در دود و دم اسیر

یکیشان تن‌ فروشد دیگری جان

هر دو هم میهن

نه با آنکه سیاه پوشد!

با تو!

یا من!

پاسخی هست آیا؟

یا که باید گفت بدرود؟

یا فریاد؟

شایدم دلی‌ از سنگ یا آهن؟

کجا ست آن کاوه؟

تا بکوبد کاخ هاشان بر سر

آن پلیدان و

این اهریمن؟

Oxevik 6/2-14