tisdag 4 november 2014

Mormors farväl


 

Jag lade huvudet på mormors knä

Där vi "barn" brukade få ro

Hon smekte, varsamt, mitt hår

”Livet är mycket bättre än många tror”

Jag var tyst

Hon började alltid med slutet

”Vi skall inte låta ondskan skrämma iväg det goda!”

Jag kände hennes hand som nu stod stilla

”Se skönheten! Det beundrarvärda!”

Hennes röst var mycket lågt

Men mormor! Höjde jag rösten

Vår stad har djupa sår.

Vår stad är tyst som döden.

Folk är stumma av rädsla.

Ingen vågar visa sig ute.

Inte ens gräset får växa!

Träd som reser sig huggas ner.

Gatlyktorna byter färg hela tiden

Det känns som gamar cirkulerar över staden

Solen skiner rött

Vi måsta lämna här!

Lämna parken som barnen lekt i

Glasskiosken, ballongerna och skratten
och alla vi känner
 

Vi ska iväg

Flykt

”Men jorden och himlen är det samma”

Viskade hon mycket tystare

”Ingen kan ta ifrån oss stjärnorna och morgonen!”

Hon smekte inte mitt hår längre

Luften fylldes av en tung tystnad

Vad tyst! Sade jag

Och mormors hand kändes kall


Var är de andra?


Mormor?

Mormor!


 

 

Kiomars

24 okt 2014

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar