Jag lade huvudet på mormors knä
Där vi "barn" brukade få ro
Hon smekte, varsamt, mitt hår
”Livet är mycket bättre än många tror”
Jag var tyst
Hon började alltid med slutet
”Vi skall inte låta ondskan skrämma iväg det goda!”
Jag kände hennes hand som nu stod stilla
”Se skönheten! Det beundrarvärda!”
Hennes röst var mycket lågt
Men mormor! Höjde jag rösten
Vår stad har djupa sår.
Vår stad är tyst som döden.
Folk är stumma av rädsla.
Ingen vågar visa sig ute.
Inte ens gräset får växa!
Träd som reser sig huggas ner.
Gatlyktorna byter färg hela tiden
Det känns som gamar cirkulerar över staden
Solen skiner rött
Vi måsta lämna här!
Lämna parken som barnen lekt i
Glasskiosken, ballongerna och skratten
och alla vi känner
Vi ska iväg
Flykt
”Men jorden och himlen är det samma”
Viskade hon mycket tystare
”Ingen kan ta ifrån oss stjärnorna och morgonen!”
Hon smekte inte mitt hår längre
Luften fylldes av en tung tystnad
Vad tyst! Sade jag
Och mormors hand kändes kall
…
Var är de andra?
…
Mormor?
Mormor!
…
Kiomars
24 okt 2014
.jpg)
